systercie.blogg.se

Nu är jag lite irriterad. Jag brukar vara duktig på att skita högaktningsfullt i vad andra personer tycker och tänker, i alla fall när det kommer till saker som enbart rör mig själv och där min upplevelse borde få vara den som räknas, men till slut kommer droppen som får bägaren att skvimpa över. Jag snackar om kommentarer kring min livsstil och den rätten människor tar sig att lägga sig i och tycka till. Det blir lite tröttsamt i längden, att ständigt försvara sig.

 

Så här är det: Jag är en person som gillar kickar. Jag gillar att utmana mig själv och jag mår bra av det. Sedan jag var liten har jag tränat och rört på mig, mycket för att redan när jag var väldigt ung sa min allergiläkare att jag aldrig skulle kunna leva ett normalt liv på grund av min astma. Redan då ville jag bevisa något, så jag blev gruppträningsinstruktör och bevisade att det var fullt möjligt att träna trots min svåra astma. Nu i vuxen ålder är det inte mycket av den där astman kvar, men frågan är hur det skulle varit om jag inte hade tränat? Hur som helst, jag gillar kickar. Därför väljer jag att jobba med akutsjukvård och inte på, exempelvis, ett äldreboende som sjuksköterska. Jag gillar adrenalinruschen när patienten framför mig är ruskigt sjuk och jag älskar när min egen puls går upp för att jag vet att det är skarpt läge och dags att skärpa till sig. Ja, det kanske låter dumt men sådan är jag. Och det är samma sak med gymmet och kroppen. Samma anledning, liksom. Samma kick. Samma rusch. I alla fall nästan.

 

 

Gemene man tränar nog mindre än jag gör. Visst, det är trendigt att röra på sig och 5:2-dieten och LCHF toppar löpsedlarna men för mig handlar det om något annat. Det ÄR en livsstil, jag har valt den och jag trivs. Jag vill inte ha något annat! Men, det är tröttsamt att ständigt få kommentarer från människor som anser sig veta bättre än jag själv vad jag mår bra av. "Är det verkligen sunt att hålla på sådär?" "Du måste vila också!" "Varför äter du så konstigt?" "Du är inte tjock, ska du inte ha en kaka?" "Man måste leva också!" Variationerna på kommentarerna är många. Senast igår fick jag höra att jag minsann hade gått ned i vikt och att det kunde ju inte vara bra! Jag är inte underviktig och jag vill inte vara det heller. Jag är inte heller överviktig. Jag är ganska normalbyggd men jag drivs av att förändra min kropps utseende och förbättra mina prestationer, så är det.

 

Just nu räknar jag mina kalorier, för att jag har ett tydligt mål. Jag vill vara kick ass-snygg när jag ska gifta mig med världens finaste man 27:e september. Jag vill vara sådär överdrivet stolt över min kropp och jag vill känna att jag gjort allt för att ta mig dit jag är. För att det ger mig en kick, och jag älskar kickar.

 

Det verkar som att folk blandar ihop drivenhet (ja, det är ett ord) med självförakt. Min träning och min målmedvetenhet handlar inte om att jag tycker illa om mig själv, även om jag ibland gnäller över uteblivna resultat och en kropp som jag vissa dagar inte trivs i. Jag är stolt över mig själv och min kropp och stolt över mina presationer. Men jag vill ALLTID bli bättre! För att jag kan. För att det gör mig glad. För att det får mig att känna att jag lever. Så därför räknar jag mina kalorier, därför försöker jag lyfta lite tyngre, springa lite fortare, hoppa lite högre eller vad det nu är jag gör för tillfället.

Jag har alltid tränat, men för 6 månader sedan fann jag Crossfit som träningsform och blev kär. Ja, det är ungefär så det känns. Som en förälskelse, där jag längtar efter varje date. Jag möter mycket tragik och utsätts för mycket stress i min vardag som sjuksköterska på en akutmottagning, när jag sedan får gå in i boxen och bara fokusera på mig själv är det som balsam för själen. Det är min ventil. Jag tror inte jag skulle kunna andas utan min träning. Jag tror, helt ärligt, att jag skulle gå sönder. Varje gång jag lyckas med något jag inte gjort förut är lyckan total och det får mig att hela tiden vilja utvecklas och bli bättre. Och jag har bara börjat! Men varje gång det kommer en elak kommentar blir jag trött. Så himla trött.

 

Jag ifrågasätter inte andra personers val av livsstil, men av någon anledning är det mer legitimt att ifrågasätta någon som tränar mycket och tänker på sin kost, än någon som går ut och super skallen i bitar varje helg och lever på snabbmat i veckorna. Varför är det så? Varför är det ingen som vågar ifrågasätta den livsstilen? Jag vet inte, men jag tycker det är fel.

 

Och avslutningsvis, jag är inte extrem. Varje dag ser jag människoliv förändras över ett ögonblick. Jag vet hur skört livet är och jag har vett nog att ta tillvara på den tid jag blivit tilldelad som frisk och självbestämande människa. Så jag njuter. Av livet, av god mat, av god dryck. Av allt jag vill. Tro mig, jag älskar att dricka fantastiskt öl och fantastiskt vin och äta godsaker tills det kommer ur öronen på mig. Och jag gör det, inte varje dag och inte just nu under dieten, men jag gör det. För att det också hör till, för att det ger balans och jag tror på balans i livet. Jag tror på balans, njutning och kickar och på att utnyttja sin fulla potential medan man kan. Så med det sagt, kan ni inte bara låta mig vara?