Med Döden som arbetskamrat
Klockan ringde 05.00 imorse. Det innebär, som vi alla vet, att den egentligen ringde 04.00 eftersom vi ställde om klockorna inatt. Det hade ju varit helt okej om det var så att jag fått sova men se det fick jag inte, eftersom det var partaj som gällde i det här Edinburghska lägenhetskomplexet! Och visst, det var faktiskt lördag så tant ska inte klaga, men ändå... Jag klagade faktiskt en hel del när det var dags att gå upp. Och eftersom det var lördag igår är det söndag idag och på söndagar är det inte direkt frikostigt med busstrafik i den här staden, i alla fall inte i ottan, så jag fick åka ungefär hur tidigt som helst för att komma i tid till mitt skift som började klockan 07.30.
07.10 var jag på plats, ombytt och klar i personalrummet - varpå jag möttes av en oförskämt pigg nattsjuksköterska som upplyste mig om att på Western General börjar intensivvårdssjuksköterskorna minsann klockan 08.00 och inte 07.30! VARFÖR BERÄTTADE INGEN DET FÖR MIG?! Snacka om höjdare att vara en timme tidig till jobbet, samma dag som vi slår om till sommartid ;)
Den överdrivet pigga nattsjuksköterskan var snäll och erbjöd mig en "sausage roll" till frukost, det vill säga en vit degklump med stekt, kall korv och en skvätt ketchup. Jag tackade artigt men nöjde mig med en kopp otäckt starkt pulverkaffe istället ;)
Dagen spenderades som sagt på neurointensiven. Neurointensiven på Western General är en ganska liten och mysig enhet som påminner lite mer om intensivvårdsavdelningarna hemma i Göteborg.
På IVA vårdas de allra sjukaste patienterna, de som inte klarar sig utan livsuppehållande behandling så som mediciner som håller hjärtat i styr och blodtrycket uppe, eller de som inte klarar av att andas själva utan behöver hjälp av en respirator. Ibland, eller om jag ska säga ofta, går det som vi vill och patienten återhämtar sig men det finns också gånger när det inte går vägen. När döden är den sista utposten och alla möjligheter är uttömda. När det oundvikliga är ett faktum och ett par ord från läkaren för alltid förändrar någons liv. Någon går från att vara gift till att vara änka eller änkling, någon förlorar en son eller dotter, någon mister sin mor eller far, en bror eller syster tar sitt sista andetag.
Idag var en sådan dag, precis som igår och precis som det kommer vara imorgon och mitt uppe i det där finns vi - sjuksköterskorna och läkarna (och undersköterskorna, men inte i det här landet). För mig, hur hemsk varje situation än må vara, är det ett privilegium att få dela de stunderna med människor. Att få finnas där. Att få vara medmänniska när det behövs och professionell när situationen kräver. Det är naket och äkta och utan fasader och jag vet inte om det går att komma närmare en annan människa än just i sorgens ögonblick. Jag tror inte det. Att få ge tröst och kärlek, genom tystnad, ord eller en varm hand, är bland det finaste som finns. I alla fall för mig. I de situationerna känner jag så tydligt att jag valt rätt yrke. Det låter kanske som att jag tycker det är bra att sådana här saker händer, det gör jag förstås inte men de kommer hända ändå och då kan jag lika gärna vara där och dra mitt strå till stacken. Lite så. Jag är också glad att jag klarar av att vara i svåra situationer och behöva tala ett annat språk än mitt eget, det känns stort. Och fint, för att det visar att vi alla bara är människor när allt kommer till kritan och det viktigaste är inte ord utan handlingar.
Imorgon, eller egentligen idag, ska jag jobba tillsammans med Gosha som är en av forskningssjuksköterskorna. Jag har ingen aning om vad hennes arbetsdag består av så det ska bli väldigt spännande! Dessutom får jag sovmorgon till 09.00 eftersom det är då hon börjar :) Skönt! Det ryktas dessutom om att det är min födelsedag 30/3, men det skiter jag fullständigt i. Jag har slutat fylla år. Jag vägrar bli äldre. Så, det blir som vilken dag som helst imorgon med praktik på dagen och ett köttigt Crossfitpass på kvällen. Ett PR hade iofs suttit fint som födelsedagspresent, vi får väl se vad morgondagens WOD består av :)