Ta till vänster vid pandan - den första dagen på The Royal Infirmary
Nu är första dagen på Ward 118 förbi och jag är tillbaka i mitt pyttelilla rum och ska försöka summera dagens alla intryck. De är många och svåra att sortera, men jag gör ett försök. Men först, bjuds det på lite bilder!
Här är huvudentrén till The Royal Infirmary som sjukhuset heter. Det ligger en bit ifrån stan och det tar ca 25 minuter att köra dit från city. Jag tycker det känns lite underligt att ha ett så stort sjukhus, som dessutom är traumacenter, så pass långt ifrån stadens kärna, särskilt med tanke på att det bor väldigt många människor även på andra sidan staden. Men ambulanserna kör tydligen jättefort och vem vet, det kanske går snabbare med vänstertrafik ;)
Det är ett stort sjukhus det här, kanske något mindre än Sahlgrenska i storlek men om möjligt ännu svårare att orientera sig inom. Som tur är finns det riktmärken att rätta sig efter när man ska till intensiven! "At the Panda, turn left to the stairs" sa Corrienne till mig i förrgår och det var ju en himla tur. Pandan ledde mig rätt imorse... När de byggde sjukhuset dök den här pandan plötsligt upp i trädgården en dag och personalen tog den till sina hjärtan. Men, efter en tid var det någon i sjukhusledningen som tyckte det var alldeles för oseriöst att ha en panda promenerande på innergården så den försvann helt mystiskt... Det blev högljudda protester bland sjukhusets medarbetare och pandan fick således komma tillbaka från sin semester på okänd ort och stoltserar numera i trädgården igen och hjälper vilsna, svenska sjuksköterskor att hitta sin praktikplats.
Att jag var trött imorse är lätt att se på den här obligatoriska toalett-selfie'n. En annan sak jag också lagt märke till är att diskussionerna bland sjuksköterskorna här är precis de samma som hemma. Det saknas kläder i klädförrådet, kakorna på fikabordet innehåller för många kalorier och doktorerna kan aldrig bestämma sig. Det kändes väldigt bekant alltihop, den enda diskussionen som saknades var den om våra låga löner, vilket är konstigt. Här behöver man ingen specialistutbildning för att jobba på IVA och man får således inte heller något lönepåslag om man väljer att arbeta där. Man kan gå en valbar kurs som jag tror är 6-12 månader, parallellt med sitt arbete, för att bli mer inriktad på intensivvård men inte heller den genererar någon löneökning. Lönerna är ungefär i nivå med allmänsjuksköterskans i Sverige.
Det var storstädning på 118 idag, vilket innebar att vi flyttade patienter hej vilt mellan platserna för att kunna rengöra. Jag passade på att ta en bild på ett par av de patientfria platserna. Här är 3 av de 18 som finns att tillgå. 2 platser är på enkelrum men resten ligger såhär, i en lång rad. Kan ni föreställa er ljudnivån? Jag förvånas också över slappheten med att tysta larm, de är väldigt duktiga på att uppmärksamma när något larmar men sedan får det plinga tills det tystnar av sig själv. Dessutom piper monitorerna för varje hjärtslag. På alla uppkopplade patienter. Det är 18 hjärtan som piper i otakt X antal ggr/minut. Ni fattar ju själva... Och jag som tyckte det låter mycket på AKOM!
Utrustningen ser lite annorlunda ut än den hemma i Göteborg, men principen är densamma. Översta bilden visar en ventilator, bilden under sprutpumpar och den nedersta volympumpar. Det dröjer nog innan jag vågar pilla på de där grejerna... de känns inte helt logiska faktiskt! De flesta patienter ligger på SIMV, detta mode är tydligen det allra vanligaste här. Jag kommer behöva läsa på en del, jag har faktiskt inte satt mig in i SIMV så mycket eftersom det inte används så mycket hemma. Tydligen använder de inte VKTS alls och jag fick verkligen hålla tungan rätt i munnen när jag skulle försöka förklara vad det innebar. Jag hoppas de förstod vad jag menade :)
Även om jag mestadels observerade idag fick jag i alla fall dra ett par blodgaser och lägga om en artärkateter. Artärnålen och dess system är inte riktigt som det jag är van vid och givetvis lyckades jag slabba blod i halva sängen innan jag fick till det... Men här är resultatet i alla fall! Äkta skottskt blod, aspirerat av mig ;) De använder sig inte av PH-värde här när de analyserar gaserna, utan går på BE och H+. Det gjorde mig smått förvirrad men ger mig en jäkla chans att förfina mina syra/bas-kunskaper ;)
Här är IVA-kurvan! ALL dokumentation, förutom labbsvar, sker i pappersform. Det blir många papper och mycket skrivande... Kontrollerna som tas är något annorlunda. T.ex. räknar man av hur mkt patienten har fått av alla infusioner varje timme för att hålla koll på deras intag. Däremot räknar man aldrig perspiratio på patienterna över huvud taget och man gör inte heller någon beräknad balans så det blir liksom lite som det blir vid slutet av passet om ingen har uppmärksammat att det kanske är dags att driva eller vätska upp. Det verkar inte som att de gör en så stor sak av vätskebalansen liksom, även om läkarna ordinerar - eller + precis som hemma. Det kliade ganska rejält i fingrarna på mig när jag såg att patienten troligen skulle gå plus ganska mycket trots att hen var ordinerad en minusbalans! Generella ordinationer finns inte heller, så för varje liten milliliter Furosemid krävs en enskild, skriftlig ordination. Det gäller alla läkemedel såklart.
De sederar ofta patienterna på Alfentanil (Rapifen) i kombination med Propofol. Det är jag inte så van vid men det känns som jag kommer ha bra koll på det läkemedlet när jag kommer hem, det verkar vara förstahandsvalet här. Så är det ju inte riktigt hemma. Dexdor har de också infört och det verkar råda väldigt delade meningar kring både det och Remifentanil här. Dock strävar de, precis som vi, efter att ha patienterna så vakna som möjligt.
Sjuksköterskorna dubbelsignerar varenda intravenöst läkemedel. "You have time for a wee check?" är nog den vanligaste frasen kollegor emellan och då ska det kontrolleras och dubbelsigneras. Tidskrävande men säkerligen mer patientsäkert!
Jag hittade små, rosa flaskor med NaCl! Varför har inte vi rosa flaskor med NaCl för?? Jag vill ha det!
Jag ska snart krypa ned i sängen och sova lite inför ytterligare 12,5 timmar på sjukhuset. Det är verkligen galet långa pass och de känns nog ännu längre för mig som än så länge mest står på sidan och tittar på. Idag fick jag i alla fall se en bronkoskopi och en intubation, det var precis som hemma. En av läkarna hade en svensk kompis, som bor i Göteborg. Läkaren i fråga ville gärna stoltsera med sina svensk-kunskaper så han hälsade på mig genom att säga "Jag vill hångla", vilket hans kompis hade lärt honom men glömt berätta vad det betydde :P Snällt! Hej, hejdå, skål och skinka var de andra orden han kunde. Det är väl ungefär det man behöver för att ta sig runt i Göteborg, eller? ;)
Jag är grymt nöjd med att det ligger ett café som säljer COSTA-kaffe vid huvudentrén (strax innan pandan)! Det lär bli några koppar under de här veckorna! Nu ska jag läsa på lite om SIMV innan jag kryper ned i sängen och sover lite, det har stundtals varit ganska svårt att hänga med i svängarna idag och jag är så himla trött i huvudet efter att ha pratat engelska en hel dag. Jag är grymt nyfiken på hur mitt språk kommer utvecklas under den här tiden, jag märker att jag redan har förändrat mitt uttal en del men att jag då och då låter riktigt jävla svensk... och det gillar jag inte! Tack och lov så heter i alla fall alla läkemedel samma sak som hemma, annars hade det varit ett helsike. Jag grät nästan av lycka när jag insåg att Propofol hette just Propofol och samma sak med de andra sedativa läkemedlen.