Den första dagen
Jag har överlevt den första dagen i min tillfälliga stad och nu sitter jag i mitt pyttelilla rum på Camden Crescent och fryser. Det är ruskigt kallt här och kylan är en helt annan än den där hemma, det är en sådan där kyla som liksom äter sig in under huden och får skelettet att skaka. Daphne och Russel som jag hyr av har åkt till sin stuga så jag är alldeles ensam i deras trevåningshus, jag bor högst upp och varje gång jag har ett ärende till nedervåningen och måste gå i de vindlande stentrapporna känns det som jag är med i någon skräckfilm. Jag gör mitt bästa för att påminna mig om att jag är 30 år gammal, snart 31, och inte borde tro på spöken men det hjälper föga. Hur som helst har den här första dagen varit tuff och jag börjar förstå att den här resan handlar om så mycket mer än att göra min verksamhetsförlagda utbildning inom intensivvård. Den har ett högst personligt värde också och det gör mig både trött och lite rädd men det återkommer jag till. Först tänker jag berätta om mitt första möte med sjukvården och universitetet här i Edinburgh.
Imorse tog jag bussen ut till The Royal Infirmary som sjukhuset heter för att möta Corrienne som är min kontaktperson här. Hon har verkligen gjort ett hästjobb för att få det att fungera med den här placeringen, det är enormt byråkratiskt det här landet och tydligen inte det lättaste att få hit en student! Men nu är jag som bekant här och efter att ha gått av på fel hållplats, smugit igenom en byggarbetsplats där jag inte fick vara och paniklånat toaletten på akutmottagningen lyckades jag hitta till huvudentrén där vi möttes upp. Corrienne var mycket yngre än jag trodde och fantastiskt trevlig! Hon följde mig till Occupational Health där jag, återigen, fick tala om vilka vaccinationer jag har och dessutom visa upp mitt TBC-ärr för att få det allra sista tillståndet jag behöver för att få göra min placering. Efter det drack vi en kopp thé, vilket känns väldigt obligatoriskt här, och Corrienne berättade en del bakgrundsfakta om sjukhuset och intensiven.
Intensivvårdsavdelningen är en av de största i Skottland och den motsvarar CIVA i storlek med sina 18 platser. Normalt sett har de plats för 16 patienter i respirator och två "Level 2 patients" vilket jag antar motsvarar IMA-platser, det vill säga patienter som andas själva eller med noninvasiv ventilation, men de kan uppgradera till 18 resp.-platser om det skulle behövas. Planlösningen på avdelningen var inte alls som hemma där vi vårdar 2 patienter på en sal, här ligger alla i samma jättesal och jag slogs av vilken enorm ljudnivå det var! Övervak som plingar, respiratorer som låter, förpackningar som öppnas, personal som pratar, telefoner som ringer... Enormt många ljud som jag antar är väldigt stressande för både personal och patienter. Dessutom fanns knappt några fönster, vilket måste göra det alldles omöjligt för patienterna att veta om det är natt eller dag. Mitt första intryck är att vårdmiljön är tämligen förfärlig och så även arbetsmiljön. Vi får väl se vad jag tycker om ett par dagar.
Efter rundvandringen på IVA åkte vi in till stan för lunch. Corrienne insisterade på att bjuda mig eftersom hon ville slå hål på myten att skottar är snåla :P Jag hade ingen aning om att de hade det ryktet om sig, men lunchen var god och jag lovade bjuda igen en annan dag.
Det blev fläskfilé med ärtpuré, potatismos och grönkål, och något oidentifierbart jättefriterat på toppen, som jag valde att lämna åt sitt öde...
Efter lunchen tog vi en promenad till universitetet som ligger precis bredvid det gamla sjukhuset som numera byggts om till lägenheter. Först tog vi en sväng till läkarstudenternas del av skolan, där var väldigt fint med högt i tak, vackra stentrappor och magnifika valv. Sedan vandrade vi vidare till sjuksköterskornas del... som mest såg ut som ett ungkarlshotell från 70-talet. Kontrasterna är tydliga även här.
Här är jag utanför entrén till sjuksköterskornas del av universitetet. Insidan är inte lika fin som utsidan.
Och här är Corrienne utanför läkarnas del av skolan.
Vi mötte upp en av Corriennes masterstudenter, Tina från Tyskland. Hon hade ångest över sitt forskningsprojekt vilket mest gav mig ångest över min och Joakims D-uppsats, som för övrigt känns bra mycket mer omfattande än Tinas master. Jag antar att det är viss skillnad i arbetssätt mellan de olika länderna.
Efter hänget med Tina visade Corrienne mig till turistinformationen som jag misslykades med att hitta igår. Sedan lämnade hon mig där och det tog ungefär 3 minuter innan jag hade gått vilse... Det är helt omöjligt att hitta i den här staden och allt ser precis likadant ut! Det är antingen jättestora stenhus eller sjukt små stugor, that's it. Mitt obefintliga lokalsinne kommer ställa till det för mig. Igår hittade jag inte hem och gick upp och ned för samma gata i 1,5 timme i mörkret eftersom jag inte kom ihåg var jag skulle svänga av... Det kommer bli en riktig utmaning det här ;)
Jag valde att åka hem efter att återigen ha orienterat mig efter vilsegången från turistinformationen. Jag var och är så himla trött och snart ska jag gå och lägga mig och inte ställa klockan. Det blir första gången på jag vet inte hur länge som jag faktiskt kan sova ut och eftersom jag är ledig imorgon tänker jag inte göra något annat än att sova, turista lite och träna. Det där med träningen har jag inte riktigt klurat ut ännu. Det är väldigt långt till båda Crossfitboxarna jag spanat in och dessutom jäkligt dyrt, och precis runt hörnet här ligger en stor sporthall med pool, välutrustat gym och en hel del klasser, bland annat Les Mills. Tanken på att endast ägna mig åt traditionell styrketräning och ett och annat gruppträningspass är inte jättelockande, men det är billigare och dessutom kan jag träna även de dagar jag är på praktik eftersom det är öppet längre på kvällarna. Jag ska gymmet och kanske någon klass imorgon tänkte jag, så får jag se hur jag gör sedan.
Nu ska jag krypa ned i sängen och försöka sova lite, det blir nog inte särskilt svårt. Jag är jättetrött. Jag trodde inte det skulle vara så ansträngande för hjärnan att prata engelska en hel dag, men det var det. När Corrienne och jag skildes åt kom jag på mig själv med att tänka på engelska istället för svenska - väldigt konstigt! Hur som helst är dialekten här inte alls lika svår som jag trodde och det är väldigt skönt att jag hittills har förstått alla jag har pratat med. Corrienne har lovat mig att hon ska lära mig ett gäng typiskt skottska uttryck jag tydligen inte kan leva utan - det blir spännande!
Nu: Sängen!
Lycka till! Väldigt trevligt skrivet :-D. Jag ser fram emot den spännande fortsättningen/ Carina natt CIVA