15:4 - the scottish way of doing it
Den här dagen började ärligt talat ganska dåligt och det blev inte mycket bättre när jag kom till sjukhuset. Jag vaknade och var ledsen, sådär utan anledning liksom. Trött och med en känsla av ensamhet och av att jag aldrig någonsin kommer bli en duktig och kompetent intensivvårdssjuksköterska begav jag mig till sjukhuset och väl där fick jag veta att jag inte hade någon handledare, eftersom Lara jag skulle gå med inte började förrän senare. Det är väldigt lätt att känna sig ivägen och onödig när man dessutom kommer från ett annat land och inte riktigt har koll på läget, och precis så kände jag mig. Sjuksköterskan Ashley tog mig dock under sina vingar och hon och jag vårdade samma patient som jag hade hand om igår.
Ibland känns det som att sjuksköterskorna på Ward 118 förväntar sig att jag bara ska gå in och jobba. Att jag liksom ska behärska allt från första dag - det gör jag inte! Och jag är van vid att berätta när det dyker upp moment jag inte känner mig trygg med och det suckas och stönas en del då. Men allt är ju nytt för mig, alla pumpar, ventilatorn, provtagningsutrustningen, dokumentationssättet, rutinerna, språket och sist men inte minst rollen som intensivvårdssjuksköterska! Jag tänker förstås fortsätta säga till när det är något jag inte kan eller förstår och jag hoppas att det kommer kännas bättre snart.
Vid 09.30 fick jag i alla fall gå ut och försöka titta på solförmörkelsen. Ett 50-tal personer samlades utanför huvudentrén, inklusive en IVA-patient som några av sjuksköterskorna flyttat över i stol och kört ned eftersom hen verkligen, verkligen ville se detta naturfenomen (ja, tydligen har jag börjat använda ordet "hen" trots att jag egentligen inte tycker om det. Men det är bekvämt.). Så väldigt fint gjort att jag blev alldeles varm i hjärtat! Jag såg aldrig någon solförmörkelse, jag gav upp ungefär 30 sekunder för tidigt eftersom min näsa höll på att falla av i kylan, men patienten lyckades få en glimt och blev väldigt glad :)
På eftermiddagen begav jag mig in mot stan för att försöka leta upp Crossfitboxen Crossfit MTS, jag hade blivit lovad att få komma dit och köra 15:4 idag och tydligen skulle det dessutom vara någon form av efterhäng i boxen med mat och dryck. Det var ju lättare sagt än gjort att hitta dit! Det finns en app, ungefär som Västtrafik, för Lothian Buses men den är verkligen helt värdelös och visar olika tider och rutter varje gång... Ibland, när den är på det humöret, visar den ingenting alls. Jag hade i alla fall lyckats gissa mig till vilken buss jag skulle ta och bad busschauffören säga till vid rätt hållplats. För säkerhets skull satt jag med Google-maps uppe under hela resan och när vi plötsligt började komma längre och längre åt fel håll anade jag oråd... Jag gick fram och frågade chauffören och det visade sig att de hade bytt förare vid någon station och att jag därför hade missat min hållplats. Jag var nära att ge upp och börja gråta. Inte för att det egentligen är så farligt men mest för att det bara är en sådan dag. En litenensamochledsen-dag med hemlängtan och fruktansvärt mycket längtan efter min älskade make Thomas. Så, hade det inte varit för att det är min enda chans att köra 15:4 "på riktigt" hade jag nog köpt ett paket kakor (jag tänker att det är sådant skottar tröstäter) och åkt hem igen. Men det gjorde jag inte. Istället tog jag bussen tillbaka och lyckades med hjälp av Google Maps gå av på rätt ställe. Den nya föraren ville inte hjälpa mig "You've got a phone, don't ya? Then use it!" Väldigt otrevlig typ! Busschaufförerna här har tydligen ryktet om sig att antingen vara överdrivet jättetrevliga eller riktiga assholes... den här passade in i kategori nummer två.
Efter att ha irrat runt i ett industriområde en stund hörde jag en kvinnlig röst bakom mig. "Are you lost?" Ja, det kan man ju säga att jag var... Det visade sig i alla fall att den här tjejen också var på väg till boxen för att köra 15:4 så vi tog sällskap sista biten. Och sedan... sedan vände min dåliga dag totalt! VILKEN BOX!!!
Jag fick ett underbart välkomnande av Jamie, en av ägarna som jag dessutom mailat med. Han skrev upp mitt namn i ett av heaten för 15:4 direkt och det var en jäkla stämning där i boxen. Ett 30-tal ateleter som alla verkade taggade till tänderna och alla var otroligt trevliga och tillmötesgående. Dessutom bjöds det på hembakt tårta. Jag unnande mig en bit när jag var färdigtränad :)
Det var ett bra gäng som hade samlats i boxen för att köra 15:4, och fler blev det. Jag grät nästan av lycka när jag såg folk blanda sitt BCAA och sina PWO:s, efter att ha tittat på folk som käkar Shortbread cookies och dricker Coca Cola till frukost på sjukhuset. När jag kom in i boxen och hörde det där fantastiska ljudet av tunga vikter som faller till golvet, så kände jag mig hemma för första gången sedan jag kom hit. Låter det konstigt? Det är det nog, men det är något speciellt med Crossfit. Det är inte bara träning, det är så mycket mer. En gemenskap för likasinnade och där i boxen kände jag mig likadan som de andra. Jag har såklart mycket gemensamt med sjuksköterskorna på The Royal Infirmary också, vi har ju valt samma yrke, men det är på ett annat plan. Passionen för Crossfit är något annat.
Jag träffade en kvinna vid namn Natalia. Hon har flyttat hit för två veckor sedan för att starta eget företag inom paleo (jag har inte helt koll på vad det är hon ska göra) och hon lämnade Aberdeen där hon bodde tidigare för att följa sina drömmar och göra detta. När jag sa att hon var modig sa hon "Nah, I just figured... It won't kill me so I've got nothing to be afraid of!". Så himla sant! Grymt häftig tjej som jag hoppas jag får hänga mer med!
Jag hängde kvar i boxen en liten stund efter min 15:4 och hjälpte till att döma - sjukt roligt och jäkligt hetsigt att få peppa på engelska! Det är ju så mycket snyggare ;) Mitt resultat är jag inte nöjd med och jag är i stort behov av en naprapat men det får vänta tills jag är hemma igen. Tills dess får jag leva med att min sneda höft gör att jag ser ut som lutande tornet i Pisa och jag tror jag gjorde varenda jäkla push press enbart med vänsterarmen. Men men, så får det vara just nu. Jag tänker inte chansa och besöka någon okänd naprapat eller kiropraktor här.
Halva vägen hem blev en promenad eftersom jag lyckades tajma bussen extremt dåligt. Jag gick genom Broughton som visade sig vara ett helt fantastiskt litet område med sjukt mysiga caféer, pubar och restauranger! Utanför ingången till ett trapphus låg en man. Han låg liksom halvvägs upp i trappan men jag såg att han andades och rörde på sig. Först gick jag förbi men sedan tog det dåliga samvetet över och jag gick tillbaka. Det stod en annan man en meter ifrån och rökte och jag frågade honom om han sett om mannen i trappan ramlat eller inte och om han hade pratat med honom. Han visste inget och sa bara att han nog hade legat där ett tag. Det kändes lite otäckt att gå fram till honom där i trappan men jag gjorde det i alla fall. Det visade sig att han bara var lite överförfriskad och han bad om ursäkt ungefär 100 gånger :) Jag blir så himla arg och förvånad över att ingen hade tittat till honom, om det nu var så att han legat där en bra stund... Så dumt! Är det så svårt att tänka på någon annan än sig själv?
Hur som helst, i Broughton hittade jag min nya favoritaffär! Natural Foods - en helt underbar liten butik sprängfylld av enbart ekologiska varor, dessutom ganska billigt! Snacka om lycka! Det har hittills varit i stort sett omöjligt att hitta något ekologiskt och här fanns verkligen allt jag behöver och vill ha :) Det kan hända att det blir en shoppingtur dit imorgon efter min träning och mitt museumbesök som jag tänkte ägna mig åt.
Jag är ledig imorgon och på kvällen ska det drickas öl med Corrienne, hennes fästman Scott och deras vänner. Spännande! Det är tydligen någon stor match här som grabbarna skulle gå på först och sedan blir det svirande på stan. Fulla skottar... jag kommer inte förstå ett ord ;)
Här är en bild på mina valkiga skivstångshänder och skottarnas variant av S-gelrör. Det ni! Inget vacuum där inte, här aspireras det. Och lägg märke till de små kornen innuti röret - that's the gel :)
Och en bild på ett gäng glada (alternativt trötta) Skottska Crossfitters. På måndag får jag besöka denna fantastiska box igen, alla lördagens klasser var fullbokade, och jag längtar redan som en galning!
Boxen från utsidan. Japp, den ligger i ett gammalt garage :)
Och slutligen en bild tagen från South Bridge, min eviga trygghet i den här staden. Enda stället jag verkligen kan hitta till och med hållplats för de allra flesta viktiga busslinjer. Jag räds den 25:e när jag ska byta boende och måste lära om alltihop en gång till :P
Nu ska jag krypa ned i min säng och sova. Jag är lika förbannat trött idag som igår och jag vill gå upp tidigt imorgon för att hinna med ett träningspass innan turistandet. Godnatt!